UPPFÖDARSPECIAL från Hundsport Special nr 5 1997
Text: Åsa Lindholm
(Författaren har givit tillstånd för publisering på denna webplats av artikeln)

Marion Humble En råkall februaridag 1963 steg en ung tysk flicka av tåget på Stockholms Central. Hon kände sig en smula vilse, allting var nytt och skrämmande och klimatet bistrare än hon kunnat föreställa sig. Ändå insåg hon snart att hon kommit för att stanna. I Sverige fanns möjlighet för henne att utveckla och fördjupa en passion hon var född med: Hundar. Hennes namn är Marion Humble, hennes välkända boxeruppfödning har prefixet Marikarlos!

Klicka för större bild

Marion Braschoss föddes i Tyskland under andra världskrigets slutskede. Hon var äldst i syskonskara på 14 barn som alla växte upp i staden Hamburg. Så långt tillbaka som hennes minne förmår sträcka sig har hon uppfyllts av en stor passion: Hundar!

-Jag har varit galen i hundar hela livet! förklarar Marion och ler. När jag var fem år fick jag min första egna hund, en liten spetsblandning. Den kostade fem DMark och pappa köpte den på avbetalning, 50 pfennig i månaden. Än idag minns jag när vi kom in i den stora ladan och där i halmen låg en gul valp som jag fick och en svart som flyttade till våra närmaste grannar. Men min Bobby blev inte gammal. Efter ett par år flyttade vi in till stan och var tvungna att avliva honom. Han hade aldrig haft ens ett halsband på sig i hela sitt liv och omställningen skulle bli omöjlig för honom. Åtta år gammal kunde jag inte förstå de argumenten, jag var tröstlös och rymde hemifrån. I två dagar satt jag ute i skogen och grät under det att mina föräldrar förtvivlat letade efter mig. När hungern blev för svår lommade jag hem igen.

"SÅ FORT VI FÅR HUS..."

Allvaret i Marions hundkärlek stod nu ännu mer klart för föräldrarna och högtidligt utlovades att den dagen familjen skaffade ett eget hus skulle hon få sin längtan tillgodosedd. Det blev en lång väntan. I mellantiden bar Marion hem vad hon kom över i djurväg. Katter, möss, marsvin och bortsprungna hundar som hon i triumf och med stor förhoppning tog sig an. En gång blev hennes längtan så desperat att hon kidnappade en hund som stod bunden utanför en affär.

Ett år innan familjens hus var verklighet köpte Marion ett rött läderhalsband och ett koppel med rött handtag. Varje kväll tog hon fram sina skatter, beundrade dem och promenerade runt matbordet med dem släpande efter sig.

-Så småningom byggde vi då äntligen hus. Samma dag som vi flyttade in stod jag utanför huset med en gigantisk schäferhane. Den hade jag införskaffat på ett hem för bortsprungna hundar. Jag var bara tretton år, men det var inget hinder för att jag skulle få köpa honom med mig. Han kostade egentligen 20DMark, men eftersom han var så mager fick jag honom för fem. Jag hade själv sparat ihop pengarna genom att lägga undan min veckopeng.

-Mina föräldrar bara suckade, de var vid det här laget så vana, och utan protester hjälpte de mig att befria Wolf, som schäferhanen hette, av med de löss vi fått på köpet. Även om jag hade betalt honom med egna pengar, stod mina föräldrar sedan för matkostnaderna. Det var å andra sidan inte så märkvärdigt på den tiden, en hund åt mosad potatis och sås och en del andra rester från middagsbordet. Wolf var två, tre år när han kom till oss, ingen visste exakt hans ålder, och han var väldigt snäll. Tyvärr blev han inte heller särskilt gammal, han blev överkörd av en bil.

TILL SVERIGE

Marions sorg efter Wolf var stor. Föräldrarna skaffade så småningom en tax, men den var en klen tröst. Hon klappade på den och tog den på promenader, men den fyllde inte det tomrum Wolf lämnat. Det var en schäfer Marion ville ha, en liten tax var ett alltför klent substitut.

-Mitt stora intresse gjorde mig till en flitig läsare av alla tyska hundtidningar som fanns. I en av dem hittade jag en annons om en kennel i Uppsala som sökte hjälp. Eftersom de redan hade en flicka från Tyskland, ville de gärna ha en till därifrån. Jag bestämde mig för att ta det stora steget att flytta till Sverige! Beslutet blev upptakten till mitt riktiga hundliv.

Den 17:e februari 1963, när Marion var 20 år gammal, kom hon till Sverige. Med bävan i bröstet steg hon av tåget vid Stockholms Central. Det var en omtumlande upplevelse. Allt i Sverige föreföll annorlunda, språket var obegripligt, det var mycket snö och KALLT.

Platsen hon fått arbete på var boxerkenneln Isomajs, ägd av Jane Sjöstedt, i Skyttorp utanför Uppsala. Där kom hon att stanna i X år.

-I början hade jag otrolig hemlängtan. Pappa hade inte velat att jag skulle ge mig av över huvud taget, men min mamma sa: "Låt henne åka för all del, hon är tillbaka om fyra veckor!". De orden hade bitit sig fast, jag skulle minsann inte ge upp!

BOXERN FUL OCH KLUMPIG!

-Jane Sjöstedts boxeruppfödning var mycket välkänd och framgångsrik. På mig imponerade dock inte hundarna. Jag tyckte att de var både fula och klumpiga. Nej, tacka visste jag schäfer. Som tur var fanns det en hel del inackorderingar på kenneln och jag kunde ändå få mitt lystmäte.

Efter en dryg månad sved hemlängtan ordentligt i Marion. Hon fick i uppdrag av Jane att ta en ung, överviktig boxerhane på promenad. Snällt traskade hon iväg med honom, men ganska snart var hon tvungen att sätta sig på en stubbe och gråta.

-Då kom boxern fram. Han puttade in sitt huvud under min arm och slickade tårarna från mina kinder. Från den stunden var jag fast! Min schäfervurm var glömd, nu var det bara boxer som gällde.

Isomajs Viking (e Wardrobe's Red Barret u Isomajs Portia) som Marions tröstare hette, blev nu föremål för all hennes omsorg. Han var gul med kuperade öron, och i hennes ögon den vackraste hund som fanns. Hon började motionera honom, och stor var hennes stolthet när han så småningom blev champion.

-Efter ungefär ett års arbete fick jag följa med Jane på min första hundutställning. Det var i Borås, domaren hette Nils Palmborg och var specialist på boxer. Mitt uppdrag var att visa Isomajs Ursa (e Flintwood Fair Cry u Isomajs Larissa) och Jane gav mig en snabbkurs i handling. Jag var väldigt osäker, och Ursa också ovan och lite rädd. Det ville sig så illa att hon tog sig ur halsbandet och flydde in bland publiken. Ett helt varv sprang jag runt ringen utan hund, innan jag upptäckte vad som hänt. Åh, det var förfärligt! Jag minns att Nils Palmborg klappade mig vänligt på axeln och sa på tyska att nästa gång går det mycket bättre. När Åsa äntligen infångats och kunde visas upp fick hon ett förstapris. Men det var en klen tröst, jag kände mig både dum och skamsen.

UTSTÄLLNINGSRESOR

En flitig gäst på kennel Isomajs var den unga gossen Karl-Erik Johansson, så småningom utställningsdomare och uppfödare med kennelnamnet "Kalles". Femton år gammal var han redan veteran i utställningsringen. Välvilligt ställde han upp och invigde Marion i den ädla konsten att visa upp hundar.

Med tiden kom det att bli många utställningar i Janes sällskap. Turerna gick inom Sverige men också till Norge och Danmark. Jane hade en liten volkswagen, en "bubbla", där hon själv, kennelflicka och hundar stuvades in.

-Jane var över 60 år när jag kom till Sverige, och hon dog för bara några år sedan, över 90 år gammal. Hon var en helt fantastisk människa med mycket temperament. Många kennelflickor flyttade redan efter en vecka, andra som jag själv, blev kvar länge. Jane var fordrande,hon hade höga krav, men var också mycket mån om att såväl kennelflickor som hundar skulle ha det bra. När vi var ute och reste bodde vi alltid på hotell. Hundarna sköttes på bästa sätt. Deras mat var alltid av toppkvalité, och ofta i rikligaste laget. Det gjorde att de i alla fall alltid var nöjda och go'a! Genom Jane lärde jag mig mycket både om Sverige och om hundar.

-Jag minns en resa till en utställning i Danmark. Jag tilldelades en av våra medhavda hundar, Isomajs Zick-Zack (e Wardrobe's Red Barret u Burstall Majorette). Domare var återigen Nils Palmborg och jag var mäkta stolt när jag fick visa honom var jag nu lärt mig om uppvisningsteknik. Så bra gick det faktiskt att Zick-Zack blev dansk champion!

ISOMAJS EN AV DE STORA

Under 60-talet var Isomajs en av de dominerande boxerkennlarna. Runt ett 30-tal hundar fanns på kenneln som skördade stora framgångar i utställningssammanhang. Jane Sjöstedt importerade många avelshundar från England.

-Prins Bertils engelskfödda boxertik kom till kenneln för parning. Hon var hos oss länge, och varje kväll ringde Lilian, som ännu inte var hans fru, och frågade om "Lucky" gift sig! Men dessvärre, Lucky började aldrig ens löpa och fick några månader senare åka hem "ogift".

-Jag var så ung när jag kom till Sverige. Jag minns hur imponerad jag var av de som kunde mycket om hundar. Andäktigt satt jag och lyssnade på alla de prominenta uppfödare jag träffade genom Jane. Språket var ett problem i början, men på den tiden pratade många lite tyska. Själv har jag alltid haft svårt med engelska, men med hjälp av tolk har jag ändå genom åren kunnat importera hundar.

-De stora boxerkennlarna på 60-talet var, förutom Isomajs, Keylins, Bio-Bios och Karstorps i Göteborgstrakten. Tack vare att jag blev så pass bra på att visa hundar fick jag åka runt på många utställnigar och mötte mycket människor. Som jag minns det var det stor sammanhållning. Under den här tiden blev det allt vanligare med importer, både från England och USA. På 70-talet hårdnade konkurrensen i boxerringen.

-Den svenska boxern i början av 60-talet när jag lärde känna den var en tung och ganska grov hund med mycket läppar och utan elegans. Om man jämför med dagens hundar var färgerna inte lika vackra. När man ser resultatet tycker jag att vår moderna boxer har utvecklats till ett lyckat mellanting mellan den tyska och amerikanska typen. Den svenska stammen håller numera väldigt hög klass, våra topphundar skulle kunna konkurrera var som helst i världen.

Karl-Olof

År 1967 lämnade Marion Isomajs för att arbeta på kennel Airways, Ulla och Curt Magnusson. Platsen fick hon genom Åke Lindström, Keylin's kennel. I ett år skötte Marion grand danois.

-Jag hade fått en boxerhane av Jane, Isomajs Nicko (e Isomajs Zick-Zack), som jag hade med överallt. Han var min första egna boxer, favoriten Viking fick jag aldrig äga. Via hunduställningarna hade jag också hunnit träffa min blivande make, Karl-Olof Humble. Han var själv boxerägare och mycket hundintresserad överlag.

Karl-Olof boxertik hette Cavallas Fatima (e Cavallas Billy Boy u Siggesunds Babette), i vardagligt tal "Jackie" efter en av tidens kvinnliga förebilder med efternamnet Kennedy. Jackie insåg direkt att Marion utgjorde ett hot och hon var våldsamt svartsjuk. Hon la knappast band på sin antipati utan mötte Marion med argt blängande och sura morrningar.

-Så småningom övervann jag hennes motstånd och hon gav upp, men det var inte lätt. Efter ett år hos Airways fick jag arbete som föreståndare på Blå Stjärnans hundpensionat Kimstalund i Rosersberg. Jag och Karl-Olof hade ännu inte flyttat ihop, men i Kimstalund hade vi vår första gemensamma boxerkull. Jag hade vid det här laget beslutat mig för att stanna i Sverige, eftersom jag trivdes otroligt bra. Karl-Olof var den avgörande orsaken, men jag tyckte om det sätt man höll hund på i Sverige, som skilde sig så från vad jag var van vid. Här var hunden en familjemedlem som sov i sängen eller soffan, i Tyskland var man strängare med att en hund skulle hållas på sin plats. Här var hundarna friare, gladare och mer positiva. Själv kände jag mig också friare i Sverige, jag tyckte människorna jag mötte var trevliga och lätta att få kontakt med.

FÖRSTA KULLEN

-Eftersom jag hade störst hundvana och bästa praktiska förutsättningarna tog jag hand om Jackies premiärkull. Vi var så nya i gamet jag och Karl-Olof, och vi ville så mycket. Vi läste stamtavlor och försökte analysera hur de var upplagda, vi skärskådade Jackie från topp till tå innan hon parades med en amerikansk import, Salgray's Ally of Keylin som fanns hos Åke Lindström. Resultatet blev åtta valpar, och glädjen var stor. Det bestämdes att en hanvalp skulle flytta till en bror till mig i Tyskland. Problemet var att då fordrades att valpen var öronkuperad, något som var förbjudet i Sverige. Men i Finland var det tillåtet. När valpen var tio veckor packade Karl-Olof och jag väskor och hund och tog båten till Helsingfors. Eftersom vi ändå skulle ut på minisemester gjorde vi slag i saken och gifte oss i Svenska Kyrkan i finska huvudstaden. Programmet var späckat: Vi kom fram till Finland på morgonen, vi var hos veterinären på förmiddagen, vi hade hjälp med hundpassningen den stunden mitt på dagen när vi vigdes och intog en snabb bröllopsmiddag. Därefter skyndade vi tillbaka till hamnen för hemresa.

-Sanningen att säga var vi inte särskilt upplagda för att fira. Jag ansåg mig vara en tuff person i hundsammanhang och hade insisterat på att få vara med vid kuperingen eftersom jag aldrig haft tillfälle att se hur det gick till. Jag varnades för att det var en blodig operation, men jag stod på mig. Kruxet var bara det att jag inte hann se så mycket innan jag svimmade. Men det lilla jag bevittnade var verkligen jättehemskt!

-Vårt giftermål och det faktum att vi kuperat valpen med så stort besvär och obehag gjorde att vi aldrig kunde sälja den här hunden. Min bror fick vänta. Istället behöll vi honom och han döptes till King of Fire. Föga anade vi efter vår omtumlande finlandsresa att han skulle komma att skriva boxerhistoria.

KING King of Fire växte upp till en strålande skönhet som på alla vis gjorde skäl för sitt namn. Hans utställningskarriär blev inte längre än ett knappt år, varefter reglerna för öronkuperade hundar ändrades. Det utställningsförbud som tidigare omfattat svenskägda öronkuperade hundar kom nu att istället gälla alla som var svenskfödda. Marion var fortfarande tysk medborgare och den första regelskrivningen berörde henne därför inte, men att King of Fire var svenskfödd var ett obestridligt faktum.

-I Finland fick vi ställa ut honom, och det gjorde vi. Det var en fröjd att visa honom, han älskade utställningar och showade hela tiden. Det renderade honom bl a Best in Show för Hans Lehtinen på utställningen i Jyväskylä.

Än mer anmärkningsvärd blev hans bana som avelshund och fortfarande är han Sveriges genom tiderna mest anlitade täckhund av boxerras. Han blev med tiden far till 120 kullar och lämnade aldrig en enda vit valp, något som annars är vanligt förekommande hos rasen. Flera av hans avkommor blev champions och än idag kan man i många framgångsrika hundars stamtavlor hitta hans namn. King själv var tigrerad med svart mask och med endast mycket lite vita tecken på bröstet. Han var elegant och hade en särdeles utstrålning.

-King var väldigt mattebunden, han var verkligen MIN hund. Men eftersom han var trevlig och snäll var han omtyckt bland folk ö h t. King var faktiskt den första boxer som fick korningsdiplom för sin avkomma, vilket innebär att han hade 15 korade valpar. Det var ganska ovanligt att man alls korade hundar i början av 70-talet, så det diplomet var verkligen något att var stolt över.

DEN BÄSTE

-Jag tror faktiskt att King of Fire är den bästa hanhund jag fött upp om man ska döma både ur utställnings-och avelsperspektiv. Int N SFUCH NV-79 Marikarlos Killeman (e Wedge Hollow's Sam's Son u Gremlin Libretto) var egentligen ännu bättre exteriört men han har inte använts lika flitigt i aveln och det är svårare att uttala sig om hans kvaliteer som täckhund. Dock är han far till flera champions i Norge och Sverige, bl a N SFUCH Korad M:s Dancing Devil. På tiksidan är NUCH Marikarlos Ödesgudinna (e Wedge Hollow's Sam's Son u Primbox Flame of Fire) stjärnan bland den egna produktionen, hon är både snygg och en bra avelstik.

Marions favoriter är annars klassiska hundar som Ch Bang Away of Sirrah Crest, far till över 80 champions, och Lustig von Dom. Av naturliga skäl har hon bara sett dem på bild, men menar ändå att de skulle kunna bjuda dagens utställningsvinnare på en rejäl match.

Fram till dags dato har Marion och Karl-Olof fött upp ett hundratal kullar. Första kullen döptes förvisso på K, men sedan har alfabetisk ordning upprätthållits. De 28 bokstäverna har dock hunnit rundas ett antal gånger.

-Om jag ska göra något slags sammanfattande bedömning av de boxrar vi fött upp under årens lopp skulle jag nog säga att säga att jag önskat bättre underkäke, bättre hakmarkering och bättre välvd panna på flera av dem. En del kunde också haft bättre front. Styrkan hos Marikarloshundarna har varit sundheten, att de har varit friska och levt långt upp i hög ålder. Har de dött tidigt har det varit olyckshändelser.

INGEN DRABBAD RAS

-Å andra sidan tycker jag inte att boxern är särskilt sjukdomsdrabbad, inte om man jämför med hur situationen är inom flera andra raser. Men man ska vara noga med att direkt ta de hundar ur avelsarbetet som uppvisar sjukdomar eller fel. I början av 60-talet hade boxern mycket furunkulos, det existerar knappt på rasen idag. Problemet nu är främst pålagringar i knälederna. Redan 1974 började vi röntga såväl höfter som knäleder och avlar man inte på defekterna har man ändå goda förutsättningar att förskonas.

-I mina kullar hade jag under en period problem med demodex. Det fick jag stopp på genom att ta föräldradjuren som producerade drabbade valpar ur aveln. Mitt verktyg har varit att hela tiden arbeta med flera olika tiklinjer parallellt, ett förfarande som har det goda med sig att man har råd att stryka hundar ur avelsplaneringen utan att allt arbete är förgäves. På senare år har jag haft fall av höftledsfel bland mina valpar. Det var av den anledningen min tyskimporterade hanhund Kress von Harzblick slutade sin avelsgärning.

SVÅRA STUNDER

Marion må vara en både luttrad och erfaren uppfödare vid det här laget. Ändå har också hon haft tillfällen när hon vacklat...

-Det har hänt flera gånger att det varit så motigt att jag funderat på att ge upp. Anledning kan ha varit en älskad hund som dött i förtid, kejsarsnitt som man aldrig kunnat föreställa sig, m m, m m. Det spelar ingen roll att jag varit verksam länge, jag blir lika känslomässigt berörd i alla fall. Ett annat verkligt bakslag var när rykten gjorde gällande att den blodslinje som min avelstik Gremlin Libretto stammade från bar på nervsjukdomen PA. I Sverige hade sjukdomen inte dykt upp, men den fanns på hundar i England. Så småningom gjodes testparningar och det kunde inte påvisas att Bretts släktingar var anlagsbärare. Hundarna friades därför. Men innan det var klart var stämningen smått hysteriskt och jag tog hela Librettolinjen ur aveln. Med tiden kunde vi nyansera vår syn på det hela och fortsätta arbetet, men under en period var det verkligen katastrof och då tänkte jag allvarligt på att lägga ner verksamheten. Trots de motgångar som dykt upp har jag till slut ändå alltid orkat vidare. Hunduppfödning är alldeles för fascinerande!

-I mitt tycke har England bland de bästa boxrarna, jag tycker om den typen. Men där registeras ca 6000 valpar om året, och lika många till är oregistrerade, så urvalet är gigantiskt. USA har jag haft tätare kontakt med tidigare, men vad jag sett på senare år är en hel del alltför högbenta hundar med brist på substans och massa. Boxern är en stor ras i Tyskland, men hundarnas svaghet är framför allt bakställen och de dåliga höfterna. De avlar ju på HD. Topphundarna där är dock väldigt vackra och inte lika tunga och grova som tidigare. Men återigen: De svenska stjärnorna håller hög kvalité också ur internationellt perspektiv.

BOXERN SOM BRUKSHUND

Marion själv har aldrig haft tid att träna eller tävla på bruksprov. Däremot har hon många valpköpare som varit framgångsrika.

-Det känns bra att kunna förse den som vill arbeta med sin hund med bra utgångsmaterial. För boxern är värd att satsa på och kan bli en riktigt duktig arbetshund. Specialmomenten är lätt tränade, stötestenen brukar vara lydnadsbiten. Boxern blir uttråkad. I hemlandet Tyskland är den mycket populär som praktiskt fungerande brukshund. Men å andra sidan avlar man mer på skärpa och man uppmuntrar hundarna att visa det. Här vill vi inte ha lika skarpa hundar. De flesta är ju familjehundar och folk klarar inte av det.

-Boxerns populäritet både som sällskaps-och brukshund dalade under 70-talet. Det faktum att registreringssiffran minskade var inte enbart en nackdel. Flera "impuls"-uppfödare la valpproduktionen på hyllan när det inte längre fanns avsättning. Det rensades ut i uppfödarleden och det gallrades bättre bland avelsdjuren. Bruksintresset hos boxerägare ser ut att vara på uppgång igen. Vi har numera helt andra mätinstrument på en hunds mentalitet än för 30 år sedan t ex genom korningar. Visst är rasen tacksam att jobba med, men man ska komma ihåg att boxer är en boxer och ofta fordrar mer tålamod i träningen en en del andra raser.

-Jag ställer inga krav på att mina valpköpare ska tävla bruks eller ställa ut. Däremot måste hundarna få vara familjemedlemmar. Den ska definitivt inte sitta instängd ensam i en lägenhet hela dagen för att drillas på brukshundklubben ett par timmar på kvällen. Hunddagis anser jag vara en nödlösning, och får inte vara en förutsättning för att man ska kunna skaffa valp.

BOXER OCH - STRUTS!

-Jag ser positivt på framtiden för boxern bl a tack vare de hårda krav som ställs på avelsdjuren. Glädjande är att det blir allt vanligare att folk aktiverar sig och sina hundar, och att boxerns rykte som arbetshund är på väg att förbättras igen.

-Boxern är en pigg hund som inte ligger och sover bort tiden på sofflocket. Den är stark och muskulös, och oavsett hur man själv motionerar kan den vara med. Den är dessutom anpassbar och finner sig i mycket. Ändå är det en hund som har egen vilja, det tycker jag om. Idag skulle jag inte kunna tänka mig en schäfer, jag skulle inte stå ut. Jag måste möta motstånd - det ger boxern!

Marions planer för framtiden innefattar nya boxerkullar och nya importer. Men gården i byn Rydsgård i Skåne där hon och Karl-Olof slog sig ner för tre år sedan myllrar av liv. Parets egna barn Angeliqa och Daniel är vuxna, men de två fosterbarnen Jonas och Louise har bott hos Humbles i ett par år. I djurväg finns, förutom hundarna, en shetlandsponny, en kanin, hängbuksvinet Märta, får, ankor, kalkoner och Marions senaste projekt: Sju strutsar!

-Det är fyra Nandu-strutsar ca 1 1/2 meter höga och tre av den riktigt stora afrikanska sorten som når ytterligare en meter över marken. De är födda i Sverige och har alltid blivit väl behandlade så de är tama och snälla. Förut hade vi dem gående lösa på gården. Till att börja med var det ganska trevligt, men så småningom blev de allt mer närgångna. När vi satt och drack kaffe i trädgården nappade de tag i kopparna. Nu har de en stor hage att rasta i. Förhoppningsvis blir de ägg och småstrutsar med tiden. Strutskött är delikat, inte särskilt fett och riktigt mört! Marikarlos boxerkennel är, om allt går vägen, snart också Marikarlos strutsfarm!

FORTSATT AVELSARBETE PÅ KENNEL MARIKARLOS

King of Fire var född 1968. Han gav Marion och Karl-Olof en fantastisk start på uppfödningen. Ur Kings kull behöll paret också systern Kiss Me Kate som med tiden blev mor till en valpkull. Dessvärre lämnade hon valpar med eksem, och Marion och Karl-Olof tog henne ur avelsarbetet.

-Karl-Olof och jag köpte in en gul tik från Åke Lindströms kennel

Keylins, Bonnie Yvette (e NordCh Keylins Douglas u ChBomsi). Hon parades med Isomajs Sicasso och ur den kullen behöll vi en tik, M:s Lorelei. Hon fick i sin tur en kull efter King of Fire som innehöll vår första champion, M:s Tango Dream. King fick ju aldrig själv sin titel. Dream vann Best in Show på utställning i Björneborg och blev både svensk och finsk utställningschampion, hon hade de erforderliga meriterna. Vi hade sålt henne redan som valp, och dessvärre fick hon livmoderinflammation och kunde aldrig paras.

Den vinnande kombinationen Ally x Jackie, som första gången gav King of Fire, upprepades. Nu föddes sex valpar, av dem endast en hanhund.

-M:s Mon Seul Garcon fick flytta till Tyskland men han varken ställdes ut eller användes i aveln vilket var synd eftersom han var en mycket bra hund. Själva behöll vi en syster som fick ett par kullar men de var utan betydelse för vårt fortsatta arbete.

Det var åter dags för kennel Marikarlos att förstärka tikmaterialet med hjälp utifrån. Kingdottern NUCH Noorlidens Lorraine (u Lexi) köptes in, hon blev snart champion. Lorraine var en mycket bra avelstik och fick fyra kullar.

- I hennes fall vågade vi oss på en far-dotterparning, men det blev bara två valpar. Hanen M:s Zauberman blev champion, tiken M:s Zorraine Star fick flera cert. Båda två ägdes av Birgitta och Bosse Johnsson, kennel Arvensis.

Ch Wedge Hollow's Sam's Son, Guldhund 1972, blev far till Lorraines andra kull. Hanvalpen M:s Abra Dabra for iväg till England, men såldes sedan vidare till Australien där han blev champion och användes en hel del i aveln. Lika väl ifrån sig i sitt nya hemland gjorde Ch M:s A' Samson som kom till Kari Järvinen och Leif Sari i Finland. Brodern M:s Arrogant Boy bodde i Hudiksvall, han hade flera cert och blev far till en kull där två av valparna såldes till den italienske boxeruppfödaren och domaren Mariotti. Den siste brodern, för kullen bestod av fyra gossar, framlevde sitt liv som ordinär sällskapshund.

Eftersom kennel Marikarlos var beroende av tikar för sin fortsatta existens, upprepades parningen med Sam.

-Det föddes faktiskt två tikvalpar, och naturligtivs var syftet att jag skulle behålla en själv. Men jag lät mig övertalas att sälja båda till olika kennlar i Finland. Ch M:s Never On A Sunday (som kallades "Monday!) kom till kennel Dubrazas kennel, Lasse Luomanen och certvinnaren M:s Nice Nepitismus flyttade till kennel Nepotismus, ägare S. Markkanen.

-Vi parade Lorraine en tredje gång med Sam. I den kullen kom hanhunden NUCH M:s Grand Garcon men också tikarna M:s Grey Sombrero som såldes till Finland och systern M:s Goldigger som vi behöll. Hon fick ett cert, sedan parades hon med Boxcent's Charming Bonzer. I kullen föddes SFUCH M:s Xenoclea som blev framgångsrik stamtik hos kennel Clea i Finland. Men Goldigger fick också valpar med demodex och vi tog henne ur aveln.

Återigen stod Marion och Karl-Olof utan tikar att forsätta arbetet med. Från England importerades 1-åriga NCH Gremlin Libretto (varom mer under rubriken "Importer"). I den första kullen med Sam som far föddes en hanvalp och två tikvalpar. Den förstnämnde, som ståtade med namnet M:s Killeman, såldes till Norge där han blev såväl champion som norsk vinnare. Han var Årets boxer under ett av sina hetaste år och han har används med den äran i avelsarbetet.

-En syster såldes som famljehund, den andra såldes med bibehållen rätt för oss att ta en valpkull. Vår M:s Kenya Safari blev Norsk champion.

Härnäst parades Libretto med den unge engelska importen Gremlin Famous Story (se "Importer) och fick sex valpar. Tyvärr visade sig tvä av hanarna bli kryptorchider. En hanvalp kom till mycket bruksintresserade Sven-Einar Holmsten, som också var den som tränat och tävlat Famous Story så att denne erövrat sin bruksmeriter. M:s Peculiar Man blev S SF IntUCH och Korad och sedermera en duktig avelshund när Sven-Einar och hustrun Marita påbörjade sin uppfödning under prefixet Teamwork.

-En kullsyster exporterades till kennel Five T's i USA, M:s Princess of Sweden. Hon ställdes ut några gånger men fick aldrig något championat eftersom hon var för långhårig! Vi har ju ett annat klimat här, och hundarna har följaktligen längre och kraftigare hårrem. Det hjälpte inte att hon klipptes ner. Princess var annars en väldigt snygg hund.

Tredje Libretto-kullen föll efter King of Fire. Resultatet blev inte särskilt lyckat, men en bra tik, som med tiden fick ett cert, M:s Hot Summer Night, blev stammor på nystartade kennel Hotline.

Det kom att bli en fjärde kull undan Libretto, och den här gången användes Sam-sonen NUCH Benjamin. Ur den kombinationen blev hanhunden M:s Blue Hawaii N SFUCH.

-Vi hade som sagt en kull att ta på Sam-Libretto dottern Kenya Safari. Hon parades med vår egen amerikanska import Benj's Brandi of Five T's. I den kullen föddes återigen en hanvalp och två tikar. Själva behöll vi M:s Apricot Brandy, SF NUCH. Kullsystern M:s Amazing Grace erhöll också norsk titel.

Apricot Brandy blev mor till N SFUCH M:s Morning Star (e M:s Dancing Devil), som Marion behöll, och som i sin tur lämnade den mediokra tiken M:s Up Raising Star (e Gamelias Johnny Walker). Hon parades med Tyegarth Boski, fick tre hanvalpar, däribland NUCH M:s Winning Star. Morning Star blev också mor till NUCH M:s Play it Again Man (e Tiramas Teddy Killeman) som ägdes av Rolf Pedersen, Trondheim, numera boxerdomare. Play lämnade i sin tur ett antal tjänste- och bruksmeriterade hundar men även utställningschampions.

Den importerade tiken Tyegarth Swedish Concoction >> , "Nicki", parades hos Marion och Karl-Olof med sin halvbror Tyegarth Boski.

<< Ur den konstellationen föddes Korad SUCH M:s Knock On Wood, avelstik på kennel Debutants.

Nicki fick också ett par kullar med tyske << Kress von Harzblick, bl a tiken M:s Do It Again For You, vinnare av nio cert, som Marion behöll. Ur samma kombination kom också hanhunden Int och SUCH Korad M:s Bound To Cut The Tail, avelshund på kennel Ringside, Agneta Rainsson, där han bland annat lämnade Ringsides framgångsrika T-kull.

Do It Again parades med med Tyegarth Cabernet och lämnade M:s Open Up Your Heart som är N SF IntUCH, brodern M:s Okey Do It For Money tävlar bruks och har två utställningscertifikat. Kvar på kennel Marikarlos stannade S o DKUCH Korad M:s One Night Stand, till vardags "Naughty", certvinnare i Sverige och Danmark. Än så länge har hon inte haft några valpar.

-Idag har jag Naughty och två inköpta valpar som bär mina gamla blodslinjer att fortsätta med. Lilla Pibox Gemine of November är bara åtta månader och dotter till Boski (u Pibox Titbit), Cabernet är hennes morfar. Mitt andra nyförvärv är sex månader gamla Handler's Her Majesty ( e Boskisonen S SFCH Handler's High On Life u Tyegarth Kristell), uppfödd av Linda Näslund. För övrigt ska avslöjas att alla mina hundar är "sänghundar". På nätterna sover de utspridda hos barnen och oss vuxna. Har man många hundar kan de aldrig få samma uppmärksamhet som en ensamhund, men de ska i alla fall få känna tryggheten av att sova tillsammans med en människa.

-Vi har hela tiden haft flera tiklinjer på gång, egna såväl som importerade från USA och England. Risken är annars att man en dag sitter fast och inte kan komma vidare med det man har, eller att man är helt utan avelsmateriel för att man tvingats slå ut sin stam.

IMPORTER KENNEL MARIKARLOS

HANHUNDAR:

Den gule hanhunden Wedge Hollow's Sam's Son (e Boxella's O'Samson u Wedge Hollow's Helen Hiwater) kom från USA till Norden som en stormvind. Han importerades ursprungligen till Finland av en blott 20 år gammal Kari Järvinen, men såldes strax vidare till Marion och Karl-Olof ("Vi tog ett banklån för att kunna köpa honom. Banktjänstemännen bara skakade förundrat på huvudena när de hörde vad pengarna skulle användas till"). Ingen annan boxer har ännu nått Sams storslagna utställningsframgångar. Han ställdes ut sammanlagt 17 gånger, var Bäst i Rasen 15 ggr och Best in Show sju. År 1972 var han vinstrikaste hund av alla raser och utsågs till tidningen Hundsports Guldhund. Lika förnämlig blev hans avelsgärning. Runt 70 kullar lämnade han efter sig, ett 15-tal av hans barn blev champions. Mest namnkunniga var Marikarlos A Sam's Son i Finland, M:s Abra Dabra i Australien och M:s Killeman i Norge. På spinnsidan framstår M:s Ödesgudinna, ägd av Jan och Christer Andersson som den stora stjärnan.

-Sam skulle "hålla" idag också, förklarar Marion. Han var en sann showman, när han kom in i ringen fanns bara han. Han debuterade tio månader gammal på Helsingforsutställningen och vann BIS! Egentligen hade han inga frapperande brister i exteriören och han nedärvde heller inga påtagliga fel. Den stora betydelse han hade för boxerrasen i Norden för 25 år sedan vittnar stamtavlorna hos flera av dagens storvinnare om. Han utgör en av grundstenarna för vår moderna boxer.

-Sam blev bara sju år och omkom av något som får betecknas som en tragisk olyckshändelse. Vi hade gäss som gick lösa på gården, och utan att tänka mig för släppte jag ut Sam. Efter en stund hade jag själv ärende ut. Döm om min fasa när jag möttes av ett moln av fjädrar, det såg ut som det snöade. Överallt låg det döda gäss, och mitt i förödelsen låg också Sam död. Alla gässen hade han jagat ihjäl utan att jag hört ett ljud, men till sist hade han sprängt sig själv. Det var fruktansvärt!

-Sam var en mycket stor personlighet som höll hårt på rutinerna. Varje morgon fick han alltid en rostad smörgås med marmelad, en vana som inte fick förbigås. När vi firade hans utställningsvinster skulle han alltid smaka på champagnen. Det kom mycket tikar för parning, en procedur som inte alltid var helt enkel. Sam själv föredrog nämligen damer med mycket vita tecken, hade de inte det var han inte särskilt hågad att stå till tjänst. Det fordrades mycket övertalning och jag fick alltid ha de otecknade tikarna en eller ett par extra dagar.

-Sam var en snäll hund, verkligen ingen slagskämpe utan en som fint höll sig på sin kant. Han älskade människor och han älskade över allt annat att sova i sängen.

Nästa hanhund kom från Tyskland och var den första därifrån importerade boxerna som erhöll titeln internationell och nordisk utställningschampion. Han namn var Excellent Sir von der Swedenhöhe (e Bumerang v Schütting u Chandra vd Swedenhöhe).

-Jag var själv och såg ut honom när han var åtta veckor, berättar Marion. Han var väldigt snygg och jag hade inga betänkligheter mot att köpa honom. Jag tillbringade ytterligare en vecka i Tyskland på besök hos släktingar. När jag skulle hämta honom fick jag en chock. Hans huvud var förfärligt, han såg ut som en pointer snarare än en boxer. Jag kunde inte med att säga att jag inte skulle ha honom, så jag packade in honom i bilen och for hem (nåja, fyra månaders karantän väntade naturligtvis!). Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Excellente Sir hade en fantastisk kroppskonstitution, men hans huvud blev inte vackrare med tiden. Marion och Karl-Olof beslöt sig för att inte använda honom i avel.

Sin fysiska brist till trots blev han champion, och lyckades vinna fem certifikat för lika många domare. Han skördade också framgångar på lydnads-och bruksprov.

-Vi hade honom kvar tills han var 1 1/2 år, sedan placerades han om i en familj. Han var en underbar hund och blev högt älskad i sitt nya hem.

År 1974 kom ännu en hanhund, engelsmannen Gremlin Famous Story (e Gremlin Famous Footsteps u Gremlin Tarena). "Bobban" kunde snart, som första engelskimporterade boxer, titulera sig Int o Nord ch och användes en hel del i aveln. Han gav upphov till flera champions, men också till gruppvinnare.

-Bobban var gul med vita tecken, mycket ståtlig och särdeles trevlig, men också livlig och busig. Han bodde hos min svärmor Elsa Humble och blev över tio år gammal.

Nu riktades Marions och Karl-Olofs intresse återigen mot USA, den här gången närmare bestämt mot Indiana och kennel Five T's. Med sig hem efter en resa dit hade de Benj's Brandi of Five T's (e Ch Benjoman of Five T's u Galadriels Andromeda).

-Brandi var en väldigt livlig hanhund som tyvärr knäcktes i karantänen. Han var sju månader när han kom hit, och när han lämnade karantän var han mycket rädd för skrammel. Han ställdes aldrig ut i Sverige men en gång i Finland, vilket gav honom cert. Trots att han själv inte klarade karaktärsprovet var han en ganska väl använd avelshane som inte lämnade något av sin rädsla i arv. Många av hans söner och döttrar är korade. På Stora Stockholms-utställningen vann han ett år BIS bland avelsgrupperna för Hans Lehtinen.

-Också Brandi var gul med vita tecken. Han var en stor personlighet. Bland annat hatade han att bli lämnad ensam och det gick inte att vända ryggen emot honom när man skulle gå för då tog han tag i byxbaken och höll fast! Brandi skulle alltid ha sista ordet, hur mycket man än sa "nej" fick han sin vilja igenom. Han hade mycket kamplust och älskade människor.

- Hans avkommor var lätt igenkännliga tack vare att de ärvde sin fars otroligt resliga och muskulösa kropp. Bland de mera kända märks SuCh, SFuCh o Int u Ch Jargonges Calypso, som även var framgångsrik på bruksprov och tävlade i skydds. Många av Brandis döttrar fick stor betydelse för den fortsatta boxeraveln, inte minst vår egen M:s Apricot Brandy, BIS- och gruppvinnare.

Special Edition of Five T's (e AM CAN Ch Sunset Fonz of Five T's u Interludes Jet Away) kom 1981. Denna tigrerade och vita hanhund var då två år och vann snabbt tre certifikat. Eddie blev far till 32 svenska kullar och två stycken i Finland. Tyvärr dog han endast fyra och ett halvt år gammal och hann inte göra riktigt den insats på hemmakenneln som Marion och Karl-Olof avsett. Däremot hade andra uppfödare stor glädje av honom. Bland annat familjen Eckhardt i Finland som efter Eddie fick hanhunden Eckbran Idefix, storvinnare och flera år vinstrikaste avelshund. Men Eddie lämnade också M:s Unforgettable Ida (u M:s Lovely Moonshine) Ingrid Roos', kennel Enchanter, stamtik. Pia Lannermalm, kennel Rubigos, startade även hon med en Eddiedotter: Korad Boxzents Special Feeling (u Korad Boxzents Happy Feeling).

År 1988 var det dags för ytterligare en engelsk hanhund, Tyegarth Boski (e GBCH Tyegarth Famous Grouse u GBCH Tyegarth Brain Duster), som kom till Sverige som tvååring. Marion var själv och såg ut honom redan när han var ett år, men han fick stanna i England för att användas en period i aveln. Sexton kullar hann han lämna i sitt ursprungsland innan han flyttade österut. Han lyckades också kvalificera sig för deltagande på Crufts.

-Boski är en mycket särpräglad hund. Precis som sin far är han kennelns polis och tillsysnman. Boski har mycket vaktintinkt som han nedärver, men trots det är han väldigt lätthanterlig och dyrkar sin matte och husse. Själv fick han aldrig någon utställningstitel men han har fram till dags dato lämnat 16 championbarn och flera tjänstehundar inom såväl räddning som bevakning. Boski är mig veterligt den enda boxerhanen med två korningsdiplom, en utmärkelse som fordrar 30 korade avkommor. Han har det tredje diplomet på gång! Sammanlagt har han i Sverige haft 62 kullar, han har stått i täten för ett femtiotal avelsgrupper och varit Årets Avelshane inom boxer flera år i rad. Boski, idag 11 1/2 år gammal, ligger bakom flera av dagens toppvinnande hundar. Han har framför allt lämnat mycket sunda valpar.

Samma år som Boski kom Kress von Harzblick ( e Carlino v Montfort u Enzi v Harzblick). Historien om honom har guldkant.

-Vår lille son Daniel var och hälsade på släktingar i Tyskland. Där hittade han snabbt en boxer i grannskapet att promenera med. Några veckor efter att han kommit hem framkallade vi rullarna och jag fick för första gången se "Rambo". Jag var egentligen inte intresserad av tyska hundar, jag ansåg att de hade alltför stora bekymmer med knä- och höftleder, men när jag fick se huvudbilden på Rambo ringde jag direkt till Tyskland eftersom jag hört rykten om att det var problem med honom. Ägarna hade inte tid att ta hand om honom, han var inständ i källaren till en restaurang hela dagarna. "-Är han registrerad?" frågade jag, och döm om min förvåning när det visade sig att han faktiskt var det.

Tre dagar senare åkte Marion till Tyskland och bestämde sig direkt för att köpa Rambo eftersom han nu var avlivningshotad. Hon ringde Manlötens Karantän och bönade. De hade ingen plats ledig med så kort varsel, men de ställde upp på ett fantastiskt sätt och ordnade till slut utrymme för Rambo. Han fick bo tillsammans med en labradortik (självklart med hennes ägares goda minne).

-Karantänsperioden var nyttig för den här hunden som var mycket snäll men mycket aktiv. När jag hämtade honom kunde han knappt gå i koppel. Han hade stackel (tagghalsband) men det var han så van vid att han inte brydde sig om det. Jag har fortfarande kvar det där halsbandet som minne, det hänger ute på husväggen på en spik, rostigt och medfaret. Nå, under karantänstiden hann han sansa sig och lära sig uppföra sig. Jag tycker det visar på hur stark han var mentalt, att han kunde ruska av sig sin tråkiga bakgrund. Men han hade väldigt bra härstamning, mamman var brukschampion och pappan tävlade i skydds.

Rambo kom att bli far till tio kullar. Tyvärr visade han sig lämna alltför hög procent höftledsfel och togs snart ur aveln. Å andra sidan hade hans valpar bra knäleder...

-Rambo passade inte att bo i kennel, han skulle vara ensamhund. Han kom att bo hos några vänner till oss, där han blev en lugn och trevlig sällskapshund. Innan han flyttade hade han korats och dessutom blivit utställningschampion. Även om jag inte avlar vidare på hans linjer har jag aldrig ångrat att jag köpte honom.

Int o Nord Ch Tyegarth Cabernet (e Dolor's Front Page News of Tyegarth u Tyegarth Teapot), "Ernie", bördig från England var den som härnäst utökade kennel Marikarlos. Han är nu fem år, och trots att han själv är BIS-vinnare har han hela tiden stått en smula i skuggan av Boski. Han har ännu inte haft så många kullar, men de valpar han producerat håller hög kvalité. Många av dem är certvinnare. Championtiteln har erövrats av Enceras Locomotion och M:s Open up Your Heart.

-Ernie är en snäll och rar hund, som funnit sig i alla krav som ställts. Han har alltid varit god vän med Boski, men det är på Boskis villkor. Ernies svaga sida är att han jagar våra andra djur utomhus. Han är svår på kattor, ankor, gäss och höns.

Marions senaste englandsförvärv heter Tyegarth Saint Emillion ( e Tyegarth Pacherenc at Seacrest u Tyegarth Sauterne), "Minky". Mötet med honom innebar kärlek vid första ögonkastet.

-Jag var i England för att köpa en tik, och jag var på besök hos Sheila Cartway på kennel Tyegarth. När jag tittar ut genom fönstret ser jag en hund som står i en rastgård. Jag kan inte se om det är en hane eller tik, men jag bestämmer mig direkt: Den hunden ska jag ha! Det visade sig vara en hanhund...Det var bara att ringa Karl-Olof i Sverige och tala om hur det förhöll sig, och snäll som han var sa han bara "Jaha". Så efter mycket tjat på Sheila fick jag köpa Minky. OCH tiken Tyegarth Stars 'n Stripes (e Dolor's Front Page News u Tyegarth Auchorachan).

Minky, mörkt tigrerad med vita tecken var då åtta månader gammal. När köpet var fastslaget och alla papper ordnade en månad senare, tog Karl-Olof bilen över och hämtade honom.

-När Minky promenerade in i huset efter den långa resan, såg han sig lugnt omkring i köket och utstrålade med självklar attityd: Här är jag! Tyvärr fungerar den stilen inte tillsammans med Boski och Ernie.

Minky har gjort en remarkabel utställningskarriär. Tre år gammal är han Int o Nord Ch, han har vunnit 34 cert och 38 Bäst i Rasen. Han har Nordisk Vinnartitel -97.

-Minky är min största favorit just nu. Inte p g a hans utseende utan tack vare hans personlighet. Eftersom han bara hade bott i kennel var det som att få en valp i huset när han kom. Allting måste han lära sig från början. Men allt han haft sönder, alla valpfasoner han terroriserat oss med, han är förlåten! Jag kan inte bli arg på honom, och han kan numera uppföra sig "normalt" också.

Fram till dags dato har Minky blivit far till nio kullar. De äldsta är 1 1/2 år och är högt meriterade. Trots sin ringa ålder har Minky och hans barn deltagit på utställning med avelsgrupper som vunnit BIS.

-Minky är nyfiken, förtjust i både människor och utställningar. Han är mycket snäll mot andra hundar. Med undantag för Ernie och Boski!

TIKAR

År 1972 kom Marions och Karl-Olofs första tyska tik: Draba vd Teufelsschlucht (e Bumerang v Schütting u Cossy v Altenburg). Hon var bara åtta månader när hon köptes in, men hon hade en påbörjad skyddsutbildning med sig. Det visade sig vara mindre lyckat.

-Draba var mycket trevlig och tillgiven mot oss, men hon vaktade vår son Daniel så oerhört. Ingen hund eller besökare fick komma i närheten av honom. Till slut fick vi göra oss av med henne. Hon flyttade till en boxervan, barnlös familj i Simrishamn. Där la hon energin på att vakta matte istället, men eftersom Draba var liten, behändig och lydig blev det inte så stort problem. Draba blev tolv år. Hon hade en kull valpar hos oss med M:s Zaubermannn. Det blev åtta valpar som visserligen visade sig bli både trevliga och långlivade, men exteriört var de inga stjärnor och de såldes som familjehundar.

År 1972 kom det verkliga lyckokastet, den engelska tiken Ch Gremlin Libretto, "Brett".

-Brett hade jag bara sett på bild men fallit för ögonblickligen. Det tog lång tid och mycket övertalning innan jag fick henne. Ett år gammal kom Brett till Sverige. Hon vann själv stort på utställning och lämnade fem championbarn, samtliga dessa har gått vidare i aveln och det är ingen överdrift att säga att Bretts insatser betytt mycket för rasens utveckling i Norden.

-Brett själv var en liten tik med mycket bestämda idéer. Daniel var två år när vi fick henne, och de två tyckte illa om och var avundsjuka på varandra från första stund. När Karl-Olof och jag lade oss på kvällen låg Daniel emellan oss och sov, och Brett vid fotändan. När vi vaknade på morgonen var det tvärtom, Daniel var föst åt sidan och Brett tronade på bästa platsen. Det kom aldrig till någon verklig kraftmätning mellan de båda, men de blängde jämt surt på varandra.

-Jag tror att Libretto är en sådan hund som nästan alla boxermännniskor kommer ihåg. Hon var så vacker, mörkt tigrerad med vita tecken, och hon trives verkligen i utställningsringen. När hon tio år gammal dog i hjärnblödning var hon ö h t inte grå, och inte kunde man se att hon haft valpar.

Libretto efterföljdes av den amerikanska tiken Marikarlos Binjette of Five T's, "Boots".

-Boots blev champion men flyttade bara 16 månader gammal till en familj som fått hjärtfel på sin boxervalp och förlorat den. Jag tog bara en kull på henne (e M:s Killeman), men hon fick två championbarn: N o SFUCH Korad M:s Dancing Devil (i sin tur far till M:s Morning Star) och NUCH M:s Dream Boy. Båda sönerna har använts i aveln.

Härnäst kom Tyegarth Swedish Concoction (e Tyegarth The Real McCoy u CH Tyegarth Brain Duster) "Nicki".

-Mitt intresse för Sheila Cartways Tyegarth-hundar grundlades redan första gången jag var där. Hon hade då boxrar som var 15, 16 år och fullt friska!

Nicki blev mor till flera bra certvinnare. Champion är M:s Bound to Cut the Tail och M:s Knock On Wood. Vidare är Nicki mormor/farmor till ytterligare sju, åtta hundar med titel.

-Nicki var mörkt tigrerad med vita tecken. De engelska hundar jag har importerat har varit dominanta i färgen och aldrig lämnat en gul valp.

Nicki är numera tio år. Hon bor hos en släkting till Marion och Karl-Olof. Får hon tillfälle är hon fortfarande pigg nog att göra livet osäkert för ett och annat rådjur.

Samtidigt med att Marion köpte Tyegarth S:t Emillion, Minky, förvärvade hon Tyegarth Stars n' Stripes, under förutsättning att hon lovade para "Bee" med Boski. Enligt uppfödare Sheila Cartway var hon en mycket snäll hund.

-Men det var hemma hos Sheila, inte hos oss! Hon älskade visserligen alla människor men tolererade inte våra andra hundar. Numera bor Bee i Malmö och hon har haft en kull med Boski. Jag behöll en tik, M:s Peacemaker. Brodern M:s Swedish Tiger såldes till Sydafrika där han blivit champion. Han har gått i aveln en del, men hans äldsta valpar är bara ett halvår gamla.

FEM RAKA FRÅGOR TILL MARION HUMBLE

Kan du redogöra för din inställning i kuperingsfrågan?

-Du menar öronkuperingen? Nej, skämt åsido. Jag tycker det är fruktansvärt att vi inte får kupera boxerns svans. Jag har sett skador som varit rena blodbadet och som lett till att svansen istället fått amputeras vid ett års ålder. Det har säkert inneburit ett avsevärt lidande för hunden. Självklart ska en boxer ha kuperad svans! Det är en livlig ras, och i stora familjer kan en glad boxersvans bli ett problem eftersom den svänger som en piska i ansiktshöjd på barnen. Vi i Sverige blir också isolerade, det går inte att exportera långsvansade boxrar.

-Kuperingen borde vara frivillig. Det skulle finnas auktoriserade svanskuperare, folk som verkligen kunde sin sak, att anlita. Då kunde man vara säker på att det skedde utan onödigt lidande. Till sist vill jag framhålla att det knappast är svansen som gör boxern - för mig hänger inte rasvalet på frågan om kupering.

Det föds vita valpar i boxerkullarna, dessa avlivas vanligtvis trots att de är välskapta och livskraftiga. Kommentar?

-En av boxerrasens stammödrar var vit och det är inte ovanligt att en kull innehåller flera vita valpar. Det är alltid en jättejobbig situation. Ibland undrar man vad man egentligen sysslar med när man ska avliva stora, friska valpar. Men jag har aldrig behållit en vit valp. Det är nämligen svårt nog att hitta bra hem till korrekt färgade valpar. En vit valp måste säljas billigare och riskerar i o m det att i högre utsträckning locka till impulsköp. Det kan leda till att hunden hamnar i omplaceringskarusellen. Jag tror aldrig vi kommer ifrån problemet med vita boxervalpar.

En seriös hunduppfödare, vad är det?

-Ja, se det har jag alltid undrat! Jag gillar inte själva uttrycket. Det är väl självklart att man inte håller på med skojerier. "Seriös" måste ha med eget samvete och nöjda valpköpare att göra. För mig handlar det inte om att bifoga valpen en hel massa garantier, utan att för det första ge valpkullen en så bra start i livet som möjligt (och det ska ALLA hundvalpar, även blandraser, ha). Minst lika viktigt är att ställa upp för sina valpköpare också efter att valpen är betald och levererad och att noga följa upp resultatet av varje kull. En av de viktigaste egenskaperna hos en uppfödare är ärlighet, d v s att kunna prata också om egna hundars fel och brister.

Din syn på utställningar och domare?

-Jag tycker att svenska domare har en väldigt bra och heltäckande utbildning. Ändå har jag svårt att förstå hur man kan döma SÅ många raser som vissa gör. Jag kan inte begripa hur man kan vara så insatt och ha så stort kunnande om så många olika hundraser. Kanske skulle man begränsa antalet raser för varje domare till omkring tio stycken. Sedan anser jag att det anordnas alldeles för mycket utställningar, vilket medför att domare som inte är särskilt duktiga på en ras ändå får tillfälle att döma.

Har Kennelklubben någon förbisedd uppgift?

-När det gäller hundhållning borde kraven på uppfödarna vara hårdare. Jag tror det finns många exempel där hundarna far illa. De får tillbringa hela dagarna i små burar, tikarna paras gång på gång trots att de måste förlösas med kejsarsnitt mm, mm. Småvalpars uppväxtmiljö borde kontrolleras mycket mer noggrant. Fler kennelkonsulenter borde skickas ut. Idag kan i det närmaste vem som helst få valphänvisning från SKK.

-Kennelklubben fyller ändå en viktig funktion. Det är bra att hundar registreras och att både valpköpare och uppfödare har någon att vända sig till när det uppstår oklarheter eller bekymmer.